Vårdikter
Morgon
Vi har sått våra land och sängar,
ännu ligger myllan slät och mörk.
Känn, det doftar av ljusa ängar,
vårens första doft av hägg och björk!
Det är morgon, och en sådan stilla
ljuvlig morgon! Som en dröm, en villa,
ligger sjön med alla bergets stup
speglande i sina klara djup.
Det är undrens stund. Och i stigens glänta,
där i skuggan dävna knoppar vänta,
gömmer sagans djupa morgonro -
löften bo i själva luftens blånad.
Och visst blir jag glad, men knappt förvånad,
när jag möter dig på bäckens bro.
Har du något sällsamt att berätta,
som du gärna vill att jag skall tro?
Det finns ej så underbart som detta:
denna ljuva jord och detta klara
rymdens skimmer, som skall alltid vara,
denna värld, där bara goda bo!
Vanligt söker du att orden välja
för det under, som du vill förtälja.
Nu finns ingenting för stort att tro!
Kerstin Hed
Till våren
Du tar den gråa stormens kvast och sopar
bort kärrets dunst och valborgsmässoröken
och fejar jorden som till fest. Snart ropar
den flinka staren och den glada göken.
Och du tar bort det mörka och det tunga.
Ty mitt i tidens vind, som blåser kallt,
du ger en syn av allt det hoppfullt unga
som spirar ljust och löftesrikt, trots allt!
Vi äro länkar i en kedja bara
och aftonskymning följer morgonväkten -
men ändå, att få bo i denna klara
och milda vår, som hälsar nya släkten!
En lärka sjunger över blåa strömmar
och bräddfullt rik är morgonens minut.
Du evigt nya vår av nya drömmar,
du hjälper människan att härda ut!
Kerstin Hed
Ord till en sökare
Att bli stilla och begrunda,
kanske ana, vem som andas
genom Ljuset.
Finns en större sanning?
HERREN själv kan ge dig svaret,
om du ser Hans ljus:
"Sanningen skall göra eder fria."
Ordet glimmar som en diamant
i gruset
under milliarder iskristaller.
Tro och hoppas! Tro på våren!
Då skall gömslet uppenbaras.
Ser du själen, när det lyser
ifrån nattens minsta lykta
över snön?
Bo Setterlind
Vår
Nu är det vår och saven sjuder
inunder trädens gråa bark.
Kom hjärtevän, ty livet bjuder
till skaparlust i skog och mark!
Nu bäcken sprängt sin vinterboja
och spolar bort vad murket är.
Och själv jag sopar rent min koja,
som också spår av vinter bär.
I däld och backar sippor spritter
och frömjöl doftar från vart träd.
Och från var gren hörs fågelkvitter
och svaga pip från unge späd.
Allt andas vår och skaparvilja
uti naturens stora famn.
- vem känner väl ditt rätta namn?
Jag ännu ensam går och väntar
på dig bland skogens träd och snår.
En dag jag hoppas att du gläntar
på kojans dörr då det är vår
Olof Berglund
|
|