Trettondagen
Den 6 januari kallas trettondagen eftersom den innebar slutet på jultolften. Fram till 1600-talet räknade man med att julen omfattade tolv dagar och denna tid kallades jultolften. Shakespeares Trettondagsafton heter ju på engelska The Twelfth Night. Den 7 januari bar i den tidens almanackor namnet Knut och markerade att julen var slut. Senare flyttades Knut till den 13 januari. I den gamla kyrkliga kalendern hette trettondagen Epifanias. Det betyder uppenbarelsefesten och den firades till minne av Jesu födelse. Det var först på 300-talet man flyttade firandet av födelsen till den 24 december.
I de flesta andra kristna länder kallas den 6 januari Heliga tre kungars dag. I bibeln står ingenting om tre kungar, det står "vise män från Österlandet", men ur de kyrkospel man uppförde under medeltiden, för att folk som inte kunde läsa skulle lära känna den bibliska historien, växte en legendbildning fram. Man framställde dramatiskt hur Betlehems stjärna ledde de tre kungarna Kaspar, Melkior och Balthasar till Herodes för att finna den nyfödde konungen, Herodes försök att döda den nyfödde, barnamorden i Betlehem och flykten till Egypten.
Genom skolorna kom legendspelen till Sverige, då djäknarna som gick sin djäknegång från Lucia till trettondagen uppförde varianter av dem. I täten gick en stjärnbärare. Stjärnan symboliserade Betlehems stjärna och var viktigast. För övrigt medverkade vise män eller kungar, ibland båda delarna, Herodes och hans knektar och Maria och Josef. Judas med pungen gick omkring och samlade in pengar, och ibland fanns det också en julbock med. När protestantismen kom försökte kyrkan förbjuda sådana framträdanden, då de ibland urartade till upptåg och blandades ihop med ungdomarnas kringgång med stjärngossar och stjärna för att tigga pengar till sina gillen.
Maria
Ej skrämdes jag stort av herdarna
men gråa konungar tre
de snörde min strupe till ångest
för guld och för aloe.
Så vänliga var deras ögon,
av hån fanns inte ett grand.
Dock grep jag i stallets dunkel
min makes valkiga hand.
En dröm som jag haft kom för mej,
en syn - en förvirrande stor,
att jag skalv som i häftig feber
fast jag var en så lycklig mor.
Kan lycka lysa till smärta
och glädje brista till gråt?
Tyst gömde jag allt i mitt hjärta
och mindes det efteråt.
Nils Ferlin
|