Söndagsfödda personer ansågs få medfödda krafter. Speciellt märkliga siande krafter fick de som föddes en söndag då det var fullmåne. Dessa personer kunde se gårdstomtarna. Tomtarna sades vara olika från gård till gård. De hade blivit särpräglade beroende på gårdsfolkets lynne och läggning. T.o.m. klädseln kunde variera. En del hade finare kläder än andra, men alla hade röd luva och skor av renskinn, s.k.lapptussar. Banden på skorna skvallrade om ifall tomten kom från ett fattigt eller rikt hem. Älgskinnsbyxsorna tillhörde standardklädseln, liksom den grå vadmalsjackan. Tomtekvinnorna bar luva, ett randigt förkläde, grå vadmalskjol och vadmalsjacka samt röda ullstrumpor.

I matboden bodde häbrestomten. han var en sorts husvakt, som såg om sitt hus, vaktade det från obehöriga och skrämde iväg tjuvaktiga personer. Han såg även till att allting var välputsat och ordnat i matboden. Inte ett sädeskorn fick ligga på golvet, som alltid skulle vara välsopat. Alla var däför väldigt måna om att inte spilla något på golvet. Orsaken till denna noggrannhet var att tomten hämnades på den som inte följde hans föreskrifter. Den som retade tomten kunde vara säker på att i hans visthus skulle allt bli odrygt, och hungerspöket skulle jämt stå på lur. En retad tomte kunde till och med plantera mask i häbret. Lämnade man visthusdörren öppen, kastade han fågellort i säden. I råttfria visthus hade tomten besegrat råttkungen i envig. Råttkungen hade då tvingats lova att hålla sina undersåtar ifrån visthuset.

En man från sydligare nejder hade genom giftermål kommit till ett jordbruk i norr. Han hade jämt och ständigt roligt åt befolkningens skrockfullhet. Så en dag då han tillsammans med sin svärfar sysslade med spannmålsinkörning, mötte han en liten löjlig figur som kom släpande med några kornax mot gårdlogen. Bonden skrattade hånfullt åt den strävsamme figuren och frågade, om det verkligen kunde vara något att syssla med att släpa så blygsam sädesmängd. Logtomten sade då: "Nog skall du erfara vad det betyder att jag drar åt motsatt håll." Efter denna händelse var gårdslogen ständigt tom, oavsett hur mycket spannmål man än körde dit. Var logen proppfull på kvällen, så var den rensopad på morgonen efter. Det var ett bevis om tomtens kraft

När tomten höll upp stalltaket

Det rådde en snörik vinter, snödjupet var åtskilligt över en meter då ett blidväder kom, som kraftigt ökade snötyngden. På morgonen då bonden kom in i stallet för att utfodra sina hästar, möttes han av tomten, som stod mitt på stallgolvet och höll en plankstump i sin uppsträckta hand. Med denna planka stöttade han taket, som sviktade under snötyngden. Han räddade hästarna från att krossas av nedrasande tak, och besparade bonden från att behöva betala dyra reparationskostnader.

Tomtens springa

Förr var man ytterst noga med att vid hustrimmning se till, att längst uppe vid husets gavlar göra en springa mellan ett par stockar. Springan skulle vara så stor att den gav fri utsikt över gårdstunet och dess omgivningar. Genom springan skulle tomten kunna se ut över det egna området, där han ju enligt folkstron hade så mycket att ordna med och övervaka. De äldre kunde berätta om att gårdar där sådana utsiktsspringor hade blivit förbisedda eller uteslutna hade förlorat sin gårdstur. Det mesta hade gått galet där och även hustrivseln saknades. Just i detta förhållande såg man en tomtarnas hämd.

Gammeltomten och nytomten

Gammeltomten var den enda som existerade i de gamlas värld. Den tomten hade varit en gråklädd figur. Han var tillika en knarrig och synnerligen snarstucken pyssling, som trots sin litenhet var i besittning av enorma kroppskrafter. Alla sade sig ha sett tomten med egna ögon, så nog visste de att han fanns till. Trots sina avogheter hade han varit en rekorderlig hus- och djurväktare, en som alltid stod för sin gårds bästa. Någon fager krabat var han dock inte. Han sades vara ful som stryk och liknades mest vid en vresig, barklös, torr furustubbe. Han kunde helt oförmodat dyka upp ur tomma intet, för att i nästa sekund vara totalt osynlig. Enligt samstämmiga berättelser så fanns det inte make till vän av husdjur. Stackars den som inte skötte sina djur på bästa sätt! Ingen vanvårdade eller misshandlade sina djur utan att bli drabbad av en upptuktelse från tomten. Nytomtar fanns inte, menade man, de var bara utklädda människor. De gamla var övertygade om att nytomten hade retat de riktiga tomtarna i så hög grad, att dessa undan för undan flydde sina hemvisten och drog sig ut i skogarnas mest otillgängliga trakter. Hade man riktig tur, kunde man ibland se en skymt av dem där.