Påsken var ursprungligen en judisk högtid till minne av israeliternas uttåg ur Egypten, men i den kristna kyrkan firas den till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

Eftersom påsk och pingst är rörliga helger kunde de aldrig bli riktigt stora helger i bondesamhället. Vissa år kunde de infalla mycket olämpligt för vårbruket, men eftersom det hörde en förafton till varje större kyrklig fest firade man ändå sedan tidiga medeltiden påskafton, liksom midsommarafton, mårtensafton, osv. Till och med den icke kyrkliga första maj fick sin förafton, valborgsmässoafton.

År 325 e Kr bestämdes vid kyrkomötet i Nicaea att påsksöndagen skulle infalla den första söndagen närmast efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, den 20 eller 21 mars. Då är dagen och natten lika långa över hela jorden utom vid polerna. Med vissa jämkningar har detta beslut bibehållits. Påskdagen kan tidigast infalla den 22 mars. Det gjorde den år 1818. Nästa gång den inträffar lika tidigt blir först år 2038.

Påsken inleds med palmsöndagen till minne av Jesu intåg i Jerusalem, då folket strödde palmer på hans väg. I Sverige använde man under den katolska tiden sälgkvistar som välsignats i kyrkan - efter reformationen förbjöds detta - och som bars i procession medan man sjöng Hosianna, Davids son. Palmsöndagen kallades därför också Hosianna-söndagen.

Sedan följde den "stilla veckan" fram till påskdagen.