Mårten Mårtensdagen är den 11 november och firas till minne av den helige Martin av Tours. Ända fram till kalenderreformen 1901 kallades dagen för Martin Biskop. Martin Luther föddes mer än 1000 år efter biskopens död år 397 och uppkallades efter honom. Och i vår almanack är den 10 november Martin Luthers dag. På M;artin Luthers dag äter vi gås för att fira minnet av biskop Martin av Tours. Anledningen till att hans namn förknippas med gåsätandet bygger på en legend från Bretange. Martin blev efter sitt dop en mycket from och anspråkslös munk i klostret i Poitiers. Han ville bara ta emot lägsta ämbetet i klostret, vilket var andebesvärjarens. Ryktet om hans godhet och hur han botade sjuka och drev ut andar spreds över hela landet. När biskopsstolen i Tours skulle tillsättas skickades höga ämbetsmän till Martin för att be honom ställa upp i biskopsvalet. Men Martin ville fortsätta sitt anspråkslösa liv, gömde sig in en gåsstia för att de inte skulle få tag i honom. Men gässen förrådde honom med sitt kacklande. Martin förlät aldrig gässen. Till straff skulle de slaktas varje år vid Martinhelgen. En annan historia förtäljer att Martin var mycket förtjust i gåsstek och när han hade varit biskop 36 år föråt han sig på gås och fick feber och dog. Men innan han dog den 11 november förbannade han gässen och bestämde att de skulle slaktas varje år på hans dödsdag. I själva verket hängde nog gåsätandet förmodligen ihop med att slakten, bl a av gäss började i november. Man fick för en gångs skull äta sig mätt på färskt kött, sedan saltades det in eller röktes. Gås har alltid varit festmat och vid den tiden hade också vinet jäst klart så Martinhelgen kunde firas rejält i Frankrike. Man ansåg också att Martin var vinets beskyddare, har lär ha planterat den första vinrankan i landet och lärde munkarna att beskära vinrankan.Han var också krögarnas, skräddarnas, körsnärernas och tiggarnas beskyddare. Seden att äta gås spred sig först till Tyskland och kom förmodligen till Sverige genom de många hantverkare som gjorde gesällvandringar i Tyskland under sin utbildning. Det var vanligt att mästarna inom de olika yrkena bjöd gesällerna på gås och vin på Mårtensafton. Den livliga handeln med Tyskland bidrog nog också till seddens spridning. Det var alltså i hantverksmiljöerna som seden började. I skåne förekom den mest hos högre stånden. Prästerna skulle också ha gäss i sitt tionde av sockenborna till Mårten. Under 1800-talet var det vanligt att skolklasser samlade in pengar för att ge klassläraren en gås till Mårten. Det förekom i många mellansvenska städer och även i Stockholm. I Norden har man firat Mårtengås sedan Medeltiden - på de gamla runkalendrarna var Mårten utmärkt med en gås - men det var först på 1800-talet det blev vanligt att äta gås på landsbygden i Skåne, och då i samband med åldermansgillena vid Mårtenshelgen. Då bytte man ålderman och förrättade också brandsyn och gjorde upp räkenskaperna för det gångna året. Att äta gås vid Mårten är alltså inte ursprungligen en typisk skånsk sed, och inte var det heller bara i Skåne som man födde upp gäss under tidigare århundraden. Gåsavel förekom då i många andra landskap som t ex Östergötland, Västergötland och Västmanland, men under senare tid är uppfödningen av gäss störst i Skåne. I mitten av 1800-talet dök den första annonsen upp i Stockholm om att man serverade gås och svartsoppa på restaurang. Svartsoppan lär vara stockholmskrögarnas tillägg till menyn. Numera har väl alla större restauranger med självaktning en gåsmiddag på matsedeln på Mårtens-afton. Och det kan vi alltså tacka den helige Martin av Tours för.