I dagens julfirande finns innehåll från alla tider. Ordet jul är besläktat med fornisländskan och fornengelskan. I norra England talar man fortfarande i lite ålderdomliga sammanhang om yule, som möjligen är ett arv av vikingarnas framfart där. När vi höjer våra ölglas och önskar varandra "God jul" är det en obruten tradition ända från hednisk tid, även om det då var dryckeshorn som lyftes. Det kallades att "dricka in julen".

Under katolsk medeltid infördes det kristna julfirandet i vårt land och firades under samma tid som tidigare den hedniska julen. Det var då vi började äta lutfisk som från början ingick i julfastan vilken varade under advent och avslutades julaftons kväll då man äntligen fick smaka av den goda köttmaten. Till julen hörde förr som nu att man skulle vara extra snäll och givmild. Man hörde av sig till varandra på olika sätt med gåvor och hälsningar.

Vår tids längtan efter en gammaldags jul är en förening av det gamla bondesamhällets julfirande och den borgerliga julen i staden vid sekelskiftet. Det blir en slags blandning av julbrasor och julhalm, ett braskande borgerligt julbord, överdådiga granar och mängder av julklappar.

Många av våra jultraditioner är en förening av gamla svenska traditioner blandade med inslag från främmande land. Från 1700-talet har vi det första belägget för en ljusklädd Lucia, invandrad från Tyskland liksom den klädda julgranen. Bägge dök upp i herrgårdsmiljö där man tydligen hade utländska kontakter. Granen blev allmän under1800-talets slut och den julklappsutdelande jultomten först under1900-talet. Jultomten är för övrigt en blandning av vår lilla gråklädda gårdstomte och den rödklädde St. Nikolaus.

Tidigare hade framför allt julbocken, som stod för mycket julhyss i forna tiders bondesverige, varit anlitad om man hade någon julklappsutdelare överhuvudtaget. 1900-talet har gett oss både adventsljus, adventskalender, adventsstjärnor och adventsstakar, också de med tyskt påbrå medan Kalle Anka kommer från det stora invandrarlandet USA. Kalkonen och misteln har anglosaxiska anor.

Julens röda färg är det säkert många som undrar över. Något entydigt svar finns inte att ge. Rött var en dyrbar färg att framställa och användes endast vid festliga tillfällen, dock inte enbart till jul. Julen i det gamla bondesamhället hade knappast några röda komponenter så julens röda färg är en företeelse från vår egen tid. Den röda färgen förekommer ofta i kombination med grönt: granens, lingonrisets och mossans gröna färg och växter som får vara med i julprydandet. Granen (dock ej den klädda) hör samman med mycket gamla svenska jultraditioner.

Dan före dan
Nedräkningen inför julen benämns ofta dan före dan före dan före dopparedan. Att kalla julafton för dopparedan är vi svenskar ensamma om även om seden med dopp i grytan också förekommer i övriga Norden. På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. Det var alltså inte tillåtet att äta köttmat under dagen men genom att kringgå fastebestämmelserna kunde man få känna köttsmaken i alla fall. Dopp i grytan är från början ingen typisk julrätt. Eftersom det var långt mellan baken behövde det hårda brödet mjukas upp för att kunna ätas.

Julaftonskvällen
I det gamla bondesamhället var julaftonskvällen för de flesta årets högtidligaste stund. Efter många dagars idogt arbete hade gårdsfolket nu utfört de sista sysslorna inför helgfirandet. Julveden var huggen och inburen och ute på gårdsplanen var fåglarnas julkärve på plats. Redskapen var intagna och inne i fähuset var det snyggt och prydligt och det enda som hördes var djurens förnumstiga mumsade på extra gott foder. Ute på logen hade det sista dunkandet från tröskslagorna tystnat och inne i stugan hängdes julbonaderna upp på väggarna, julbordet dukades och extra fin halm lades på golvet, på sina håll kallad "julglädjen". På spisen puttrade grytorna och från visthusboden hämtades in korvar, lutfisk m.m.

Julefrid
När kvällen var inne lägrade sig friden. Då tändes julljusen och alla samlades nybadade och i fina helgkläder runt julbordet för att tillsammans stilla be bordsbönen och sedan i lugn och ro låta sig väl smaka av den goda julmaten, som den egna gården producerat under många dagars hårt arbete.