Tillbaka Höstdikter Tidig september Nu ligger havet tungt och eftersinnat. September är en sommartid som minns. Runt synranden står inga stackmolnstinnar, och detta sken som solens strålar tvinnar är som när blått och blekgult silke spinns. I berget blänker käringbären, bruna på ranka bågar, böljande i snår, och slånbärer blir blå och börjar surna, men sockerbetan samlar i sin urna den sötma som för syltningen förslår. Och tröskan sjunger mjukt på slättens logar till tack för vårraps och för oljelin, och över tysta brandbereddaskogar drar transträcken som smala, svarta plogar och spelar sommaravskedsmelodin. Gabriel Jönsson Hösttecken Nu forsar det som gyllne skum från yviga chrysantemum i fönsterkarmens kruka. Och solen lägger mjuka gulddagar i mitt rum. Bort gick en kort brittsommartid. Nu lyser luften slöjat blid och fylls med fina lukter av fällda löv och frukter, av tyst förfall och frid. Men runtomkring en kallnad kust går höstens ål i bröllopslust inunder mörkrets hölje - ett sällsamt vandrarfölje som hotas med sitt livs förlust. Och runt i skogarna som strör sitt löv i mossan nedanför hörs hjorthannens signaler till stridsgalna rivaler en dag då sommarn dör. Gabriel Jönsson Höstkväll Ensam jag vandrar i storstadens gränder på kullerstensgator och smal trottoar. Regnet mig piskar så fort jag mig vänder. Höststormen hastigt kring knutarna far. Löven som virvla och snurra för vinden klibba sig slutligt i rännstenen fast. De voro till prydnad för parken och linden, Men stormen dem slet ifrån grenen som brast. Himlen är blygrå och skymningen faller. I ruckel och kåkar det glimtar av ljus igenom små fönster likt fängelsegaller - de likna tortyrrum väl mera än hus. Smutsig och dyvåt med skälvande händer ser jag en parvel, som står vid en knut. Med bedjande blick han sig mot mig vänder: ” Giv mig en slant, ty vår ved tagit slut! ” Jag trycker en slant i hans skälvande händer och ser hur blicken med ens lyser opp. Han kramar min hand, och sen hastigt han vänder, Med korgen på arm han till vedhandlarn lopp. När åter jag gick till hotellet, jag känner Ej stormen, som tjuter och regnet som slog. Jag är inte ensam, jag har några vänner och en utav dessa är parveln som log. Olof Berglund Oktoberkväll Lägg åt sidan vad du har för händer. Karlavagnen sekelstilla vänder med sin gyllne börda utanför ditt hus – höstens skimlar gå som tända ljus. Evig skall du minnas detta möte med en värld, som vilar i ett kaos liksom frukten vilar invid bilan i Bellonas segermärkta sköte. Lägg åt sidan vad du har för händer, himmelen dig höga tecken sänder, mollstämd skrift av kall oktobers stjärnor- som en himmelsdruva, genomlyst. Bo Setterlind