Julens ljusbärande träd
När det blev känt att världens frälsare skulle bli född till jorden, var det tre träd, som begav sig ut på vandring till Betlehem. Först var det fikonträdet, så olivträdet och sist en gran. I tusen år eller mer vandrade de, för de ville vara framme i god tid, när den heliga stunden var inne.
Under vandringen hände det av och till, att träden stannade för att vila och då visade de varandra gåvorna, som de bar med sig. Fikonträdet hade famnen full av söta frukter. Olivträdet dignade under präktiga oliver.
"Men du, vad har du att bjuda världens frälsare?",frågade de granen. Då teg granen. För den visste ju att kottarna, som den bar på, inte var något att sätta fram på människors bord.
Fikonträdet och olivträdet hade inte alltid varit de bästa vänner. Men nu blev de sams, för det kunde de i alla fall vara eniga om, att de två var något för mer än ett barrträd.
Äntligen stod de innanför stallets dörr. Och nu skulle de gå fram till krubban och lägga ner sina gåvor. Fikonträdet gick först och la sina svällande frukter i Marias famn. Olivträdet böjde sin knotiga stam framför Josef och bad honom pressa olja ur frukterna. Båda träden blev hjärtligt tackade och prisade. Så skulle granen träda fram. Den kände sig så innerligt fattig, där den stod med sina torra kottar.
"Jag bär ingen ätlig frukt," sa trädet, "men kan jag vara till någon nytta, så ger jag gärna hela mig själv."
"Om du inte bär frukt, så skall du från denna stund bära ljus för barnet", sa Maria. Och hon tog ett litet vaxljus och fäste det på en av granens grenar.
Så gick det till, att just granen blev julens ljusbärande träd.
Dan Lindholm
|
|